Wednesday, 7 August 2002

Totalitär metod ger inte respekt för homokulturen

Ända sedan jag var barn har jag vetat att jag är bisexuell, så när jag som 19-åring flyttade till Stockholm var det ett naturligt steg att söka mig till den homosexuella kulturen, eller "homosamhället". Jag tyckte mig där se en uppriktig vilja att förändra samhället till förmån för frihet, pluralism och individualism. Det är inte utan sorg som jag ser att stora delar av det svenska homosamhället nu valt en totalitär metod att uppnå respekt på – man vill beskära grundlagens yttrandefrihet för att slippa höra och läsa "hets" och "missaktning". Men jag tror på att maximera friheten för alla, inte bara göra livet skönt för somliga. Jag deltar fullt ut i kampen för sexuella minoriteters rättigheter och känner ingen skam eller skuld för detta. Men frihet och respekt måste finnas och gälla för alla.

Regeringen kom tidigare i vår med ett lagförslag där sexuell läggning inkluderas i lagen om hets mot folkgrupp. Det godkändes senare av riksdagen. Om Sveriges nya riksdag som tillsätts efter valet röstar för grundlagsändringen kommer den att vinna laga kraft. Visst är det rimligt att vilja leva ett liv utan att behöva läsa i morgontidningen att homosexualitet är onaturligt och en styggelse. Det är aldrig roligt att läsa elaka texter om det man tycker känns rätt och riktigt. Men tillhör inte detta ett demokratiskt samhälle? Den nya lagen om hets mot folkgrupp kommer också att innehålla ett förbud mot att missakta på grund av sexuell läggning. Missaktning betyder enligt Nationalencyklopedin att "värdera lågt". Ett tämligen luddigt begrepp. Om man betänker hur vanliga politiska debatter i Sverige förs, inser man att uttryck av missaktning tillhör det vanliga. När till exempel vänsterpartister beskriver moderater som människor utan solidaritet gör de detta enbart i syfte att missakta sina meningsmotståndare. Det finns ju ingen vetenskaplig mätmetod för solidaritet, dessutom finns ingen enkel definition av begreppet. Man kan ju vara solidarisk med allt från svältande barn i fattiga länder till grannens katt.

I maj skrev jag en krönika på nättidningen Sylvester, en Internetsida för homo- och bisexuella killar. I krönikan beskrev jag hur absurd jag tycker denna lagändring är. Kritiken var skarp från många håll. Inte minst blev RFSL:s ordförande Sören Andersson upprörd över att jag kritiserat förbundets linje i den så kallade hetsfrågan. Han försökte få det till att krav på absolut yttrandefrihet är detsamma som att inte bry sig om homosexuellas situation. I ett svep har så gott som alla upplysningsmän från 1790 och framåt förvandlats till homofoba reaktionärer.

I min krönika utgick jag från en debatt mellan kristdemokraten Ingvar Svensson och samme Sören Andersson i P1:s "Studio Ett". Debattprogrammet ägnades mest åt en märklig typ av mobbning. Den aktuella lagen hade inte röstats igenom i riksdagen vid detta tillfälle, så debatten om lagförslaget borde ha fått vara öppen. Men i stället utsattes Svensson för en skur av arroganta utspel, för de övriga i studion hade redan antagits att proposition skulle bli lag. Debatten kom i stället att handla om hur kyrkorna och de kristna nu minsann skulle bli tvungna att sluta med missaktning och hets.

Saken ställdes på sin spets av ett påstående om att RFSL tänkt skicka ut agenter i kyrkorna för att på så sätt kunna polisanmäla präster som uttalar sig på ett homofobt sätt. Jag kunde inte höra att Sören Andersson tog avstånd från påståendet, och skrev därför om detta i min krönika. Han påstår dock att detta inte är sant, och jag får hoppas att det är så.

Men sant är att RFSL med ovanlig frenesi har skickat pressmeddelanden och gjort rapporter som ska övertyga politikerna om att inga undantag för religiös predikan får förekomma. Visserligen medger lagförslaget ett undantag för uppläsning av religiösa texter, så att det även i framtiden blir formellt tillåtet att läsa alla delar av Bibeln och Koranen. Problemet blir att all diskussion runt delar av dessa religiösa texter riskerar att kriminaliseras, åtminstone om diskussionerna går i en annan riktning än den av staten påbjudna.

Detta är ett allvarligt hot mot religionsfriheten, yttrandefriheten och den kamp mot censur som jag själv deltar i. Staten har ingen rätt att tala om för någon vad denne ska säga eller skriva. Om vi börjar att kriminalisera alla ståndpunkter som någon kan ta illa vid sig av – ja, då har vi mycket jobb framför oss.

En sak som ytterligare gör saken motsägelsefull är den allt mer intensiva diskussionen inom homosamhället vad gäller queerteorin. Queer står för någonting som kortfattat kan sägas handla om kön, manligt och kvinnligt. Mycket forskningspengar läggs på denna nya "vetenskap", bland annat har Umeå universitet gjort sig känt för sin forskning runt genus, kön och sexualitet.

Men queer är mer än ett ämne på universiteten. Det är en idé som får allt fler anhängare. Queeranhängarna kräver att samhället – ja, även ni kära Nya Dagenläsare – ska acceptera deras lek med kön och sexualitet. De kräver oinskränkt tolerans. Inte att bli älskade eller omtyckta, utan rätten att finnas till. Man tar sig också rätten att ifrågasätta hela den rådande sexualnormen i samhället genom att exempelvis förorda promiskuitet och månggifte. Allt som många skulle säga är fundamentet för hela samhället.

Jag fascineras mycket av denna nya anarkistiska grupp inom homosamhället, men tyvärr har denna grupp människor oerhört lite tolerans gentemot kristna och människor med en konservativ sexualsyn. I stället hånas människor och företeelser som ses som kristna eller konservativa. En ung människa som väljer att vänta med sex till han gifter sig eller träffar rätt person kan utpekas som konservativ och anti-queer, detta fastän ett liv som asexuell måste vara det mest queer man kan vara i dag.

En konsekvent queerperson borde tillåta, och välkomna, ifrågasättande av homosamhället, dess livsstilar och de strukturer denna ofta innehåller.

-----
Denna debattartikel publicerades ursprungligen i tidningen Dagen.