Monday, 6 September 2004

Välkommen till 1800-talet

Morallagar motiverats alltid med att de är välmenande, utan dem anses individen och samhället ta skada. Problemet med morallagarna är att de nästan alltid får motsatt effekt, att de nästan alltid gör mer skada än nytta. En välkänd morallag var den nu avskaffade bastuklubbslagen, vilken innebar att lokaler avsedda för sexuella handlingar förbjöds. För att bevisa att en lokal användes för sexuella ändamål beslagtog polisen kondomer som används på platsen. En del av dem som drev videoklubbar slutade därför med att tillhandahålla kondomer. Avsikten med lagen vara att skydda bögar från att smittas av hiv, men resultatet blev att bögarna hade sex på platser där inga kondomer fanns. Så fint fungerade den morallagen, och så fint fungerar de flesta andra morallagar. De enda som var nöjda var makthavarna som genom att peka på lagen kunde två sina händer från allt ansvar.

Under sommaren har jag läst ett antal böcker som på olika sätt behandlat ämnet samhällsmoral och rätten till vår egen sexualitet. I samband med ett forskningsprojekt som rör livet i svensk landsbygd i slutet av 1800-talet har jag dessutom mött extrema exempel på den tidens förtryck av framförallt kvinnor. För så är och har det varit: sexualmoral rör främst kvinnor. Män är och har varit skonade från de värsta och ohyggligaste konsekvenserna av "fel sorts sex". Visserligen har även män, och då särskilt homosexuella män, drabbats hårt av samhällets fördömande moralism, men till skillnad från kvinnorna har bögarna kunnat dölja sina "brott" genom att smyga med sin kärlek. Homosexualiteten var snudd på osynlig då få ens kunde tänka sig att kärlek mellan män förekom. Den bög som hade oturen att bli avslöjad och anmäld kunde däremot räkna med fängelse, straffarbete och i värsta fall ett liv som forskningsobjekt i händerna på en sadistisk läkare. Men så länge båda männen i ett hemligt förhållande höll tyst kunde 1800-talsbögen leva relativt ostört.

För kvinnorna var det annorlunda. Våldtäkter och incestuösa övergrepp var minst lika vanliga då som nu. Eftersom flickor giftes bort som tonåringar hade de sällan mer frihet än maken tillät dem, och ända fram till 1965 var det fullt lagligt för en man att våldta sin hustru då det ansågs vara kvinnans plikt att tillfredsställa sin make sexuellt. För de kvinnor som under 1800-talets senare hälft hade en utomäktenskaplig relation och blev gravida väntade ett helvete som för många var värre än döden. De hade att välja mellan att föda sitt barn och leva med en stämpel som hora, eller att genomgå en illegal abort. Valde de abort innebar denna en fara för livet. Dog de inte under ingreppet riskerade de dödsstraff vid upptäckt. En av de vanligaste abortmetoderna under denna tid var att äta vit fosfor. Detta fick man tag på genom att skrapa av det från fosfortändstickor. Obduktionsprotokollen från slutet av 1800-talet talar sitt tydliga språk: överdoserna var vanliga och förgiftningsskadorna brutala. Som en direkt följd av statsmaktens moral och kontrolliver dog och skadades tusentals kvinnor i onödan. Ytterligare tusentals kvinnor fick sina liv förstörda då de födde ett barn utanför äktenskapet – kvinnor och barn som staten och dess kyrka medvetet hånade och diskriminerade.

Nyligen kom en debattbok med namnet Det infantila samhället – barndomens slut ut i handeln. Boken är skriven av ekonomen och Aftonbladet-krönikören Carl Hamilton. I boken driver han tesen att synen på barn i dagens samhälle allt mer liknar den som fanns under medeltiden, vilket konkret innebär att barn betraktas som små vuxna. Ett exempel på detta anser han att dagens TV-program är. I ett avsnitt berättar Hamilton om hur han en kväll satte sig för att titta på de program som de kommersiella kanalerna visar. (Jag vet inte, men jag misstänker att han begränsar sig till de kommersiella kanalerna för att det är mer accepterat att hacka ner på dem.) Välkända serier såsom Sex & the City, CSI och Fråga Olle beskrivs med förfäran; ogifta storstadskvinnor som dricker sprit och snackar sex, döda kroppar som undersöks av rättsläkare, vuxna som diskuterar sexuella avvikelser. Hjälp! Ska barnen verkligen behöva titta på det här?! Svaret på frågan borde Hamilton ha kunnat lista ut genom att studera sändningstiderna. Inget av de program han förfäras över sänds på tider då barn ska vara uppe.

Det värsta med Hamiltons bok är dock inte hans åsikter om olika TV-program utan de slutsatser han drar. Förutom de kommersiella mediernas "skräpkultur" och RFSU-Olles hemska sexualundervisning så är allt kvinnornas fel. Samhällets alla fel tycks bero på dem eftersom de lämnat hemmet och skaffat sig jobb. Kvinnors frihet gör att barns livskvalitet sjunker. Så fort allt inte är perfekt söker kvinnan flyktvägar. Skiljer hon sig inte så gör hon abort. Fy på henne som trodde att hon hade rätt att själv bestämma över sin kropp och sitt liv! Fina kvinnor ska stanna kvar i missnöjet och hörda ut som en kvinna ska göra. Som det var förr – då, på den tiden när allt var problemfritt, TV-programmen var bra och Carl Hamiltons mamma stod i köket och bakade kakor.

Även om inte Hamiltons bok uttryckligen föreslår några morallagar så förmedlar den en lång rad av de klassiska floskler som moralstinna politiker alltid använt sig av. Hela boken påminner mig om den moraliska upprustning den förre brittiske premiärministern John Major och hans konservativa regering sade sig verka för i mitten av 1990-talet. Precis som då handlar det om att ifrågasätta den fria sexualiteten, friheten att välja livsstil, kvinnans rätt till sin egen kropp och att skuldbelägga alla som inte lever i kärnfamilj. För en gångs skull håller jag med Linda Skugge som i en recension skrev att Hamiltons bok är propaganda för kristdemokraterna.

I valet till Europaparlamentet i juni var det få ämnen det pratades så mycket om som sexslaveri. Nästan alla kandidater tycktes vara rörande eniga om att den svenska sexköpslagen är förträfflig och borde exporteras till andra EU-länder. Folkpartiets Maria Carlshamre och socialdemokraternas Inger Segelström byggde sina personvalkampanjer på denna fråga. Vänsterpartiet gjorde en stor sak av sin kampanj mot prostitution. Alla genomsyrades de av självgod moralism, inte för en sekund tilläts någon stanna upp och fundera över vilka effekterna av kriminalisering och nolltolerans blir. Den som gör det avfärdas genast som nyliberal, gubbsjuk eller torsk. Det var därför uppfriskande och skönt att i Expressen den 3 augusti 2004 läsa en debattartikel av en som verkligen vet vad hon talar om: Christina Persson, sexarbetare sedan 20 år. Hon beskriver hur lagen används av oseriösa poliser som tvingar till sig gratis sex, hur släktingar till prostituerade hotas med kopplerilagen, hur extraknäckande studenter som avslöjas blir av med sina studieplatser och hur branschen förändrats till hallickarnas fördel. Sexköpslagen är en morallag som likt bastuklubbslagen och abortförbudet drabbar dem den är till att skydda.

Såväl Carl Hamiltons nostalgiska värdekonservatism som Maria Carlshamres och Inger Segelströms vurmande för sexköpslagen visar på ett förakt för kvinnor. De vill väl, men deras moralism drabbar dem som inte vill leva efter en viss norm. Oavsett om det handlar om att göra abort, skilja sig, skaffa jobb eller prostituera sig, så ska den enskilda kvinnans beslut respekteras. Och det borde vara så att den som förordar en morallag som skadar andra bedömdes som den med dålig moral, men tyvärr är det i Sverige precis tvärtom – det är de som vill minska skadorna som tvingas stå i skamvrån. Vi har inte lärt oss mycket sedan 1800-talet.

-----
Denna krönika publicerades ursprungligen på Sylvester.