Tomas Hemstad beskriver vad jag känner inför varje pridefestival jag besöker:
I Sverige har vi på papperet väldigt lite kvar att göra när det gäller grundläggande rättigheter för homosexuella – för transpersoner finns det en hel del arbete kvar. Men under Pride kommer jag ibland på mig med att tappa bort självmedvetenheten. Jag kan lägga en arm om en pojkvän eller en flört utan att ett av mina ögon registrerar vad som händer runt omkring mig. Jag kan med hög röst diskutera hivlagstiftning eller vilket cruisingområde som har bäst raggningspotential utan att behöva känna att varje ord jag yttrar registreras av omgivningen. Jag kan, på ett plan, vara mig själv för en liten stund. Trycket att censurera sig eller ändra sitt beteende kommer både inifrån och utifrån hbt-samhället.
Jag har märkt att även mycket liberala heterosexuella inte förstår hur knepigt det faktiskt är att leva som homosexuell i Sverige. Ständigt får man höra att allt är så likställt och tolerant, men ändå är det så att man riskerar glåpord och våld så fort man visar minsta tecken på "bögighet" i offentligheten. Jag och min man har helt slutat försöka vara det minsta avslappnade utanför hemmet. Det går helt enkelt inte att kramas, kyssas eller hålla hand utan att någon kommer fram och vill slåss. Så är det. Inte bara i Malmö, utan i Stockholm, Göteborg och Köpenhamn också. Små saker som mina heterosexuella vänner aldrig behöver tänka på är för mig omöjliga att göra i offentlig miljö.
Det finns ett stort problem med den utveckling som Stockholms pridefestival tagit de senaste tio åren. Festivalen har heterosexualiserats. Förr, i början och mitten av 1990-talet, då jag var ung bög i Stockholm, var media och den politiska eliten tämligen ointresserade av veckan (som då hette Frigörelseveckan). Paraden var ganska liten och många med mig tyckte att det var en ganska pinsam tillställning. Det roliga var dock att de fester och jippon som arrangerades var homo till hundra procent. Numera springer det heterosexuella par och riksdagsmän överallt. Det är naturligtvis bra sett ur sett politiskt perspektiv. Men personligen tycker jag det var lite roligare när man kunde suga av killar i bajamajorna utan att behöva tänka på att Mona Sahlin och ett gäng från tidningen Vi Föräldrar kanske står och väntar i kisskön utanför. Det är sådana mentala bilder som gör sexlivet svårt för en queer bög som jag.
Men jag tycker det ska bli kul att åka till Stockholm Pride och återse gamla bekanta. Det var flera år sedan jag var där senast. Jag sticker på onsdag. Räkna med mycket bilder på bloggen i slutet av veckan.
PS! Rubriken borde locka läsare. Särskilt om jag pingar Intressant.
Trist att höra. Trodde att Stockholm kommit mycket längre än så.
Apropå tolerans: Något som vore intressant att veta i dessa tider när pridefestivalen verkar ha kapats/vaniljifierats av Rörelsen och där sexuell läggning lätt misstolkas som politiskt ställningstagande: Hur stor är toleransen för dig som liberal bög inom HBT-sfären, med betoning på liberal? Frågan är faktiskt ärligt menad.
Om man med HBT-sfären menar RFSL och de akademiska genusvetarkretsarna så bemöts jag och andra liberaler oftast med tystnad. Men vill inte veta av oss och försöker låtsas som om vi inte fanns. De lyckas delvis genom att aldrig publicera det vi skriver eller bemöta kritik när den framförs. Flera ledande RFSL-aktivister har sagt till mig att jag "bränt mina broar" och liknande. En bög som ifrågasätter statlig finansiering, särlagstiftning och radikalfeminism är inte populär.
Men när det gäller HBT-sfären utanför RFSL så är det sällan något problem alls. Många är faktiskt både liberaler och konservativa.
Ett stort problem är att RFSL har alla resurser. Det är till dem myndigheter och media vänder sig närhelst en HBT-fråga är på tapeten, vilket naturligtvis gör att många tror att bögar och lesbiska är vänsterradikaler per automatik. Man snackar mycket om att "alla ska med", men i praktiken är du inte välkommen om du inte gillar Karl Marx och dyrkar Judith Butler.
Jag överdriver kanske lite, men det är helt klart så att liberala åsikter gör livet svårare i delar av den politiserade HBT-sfären.
Att vara liberal och verka inom RFSL är lika lätt som att vara moderat och verka inom Byggnads.
Bra liknelse, Björn. Precis så är det.
Arquette. Kul att det går att kommentera hos dig nu. Du har rätt i att det behövs fortsatt fokus på hbt-personers lika rätt i samhället. Bara det faktum att så många tycker att "det är för mycket homosexuella i TV", som jag ofta hör, visar att det behövs mer homosexuella i TV. Keep up the good work.
Jag känner igen detta med att gömam sig själv.
Jag har spelat rollspel sen 1978 då en polare hade med sig ett ex av D&D first edition.
Hela tiden så har man som rollspelare varit tvungen att självcencurera sig i alla ofentliga miljöer. (folk har uppenbarligen problem med personer som lugnt och stilla diskuterar saker som "magi", hur man skapar guerillarörelser,effektivitet av olika vapen, etik ur medeltida perspektiv, skapande av religioner, mm) Det är bara på vissa specifika ställen somman kunde prata "fritt" (gamla cafe Balzak i lund och källaren i EFD-huset LTH var ett par "fristäder")
Det lustiga är att vissa beteenden verkar samanfalla mellan HTB och rollspelare, Ibland blir man så djävla trött på att "gömma" sig att man går ut och överdrivr ordentligt i syfte att chocka omgivningen. Undrar om andra mindre grupper har samma beteende ?